Tappade orken idag på eftermiddagen. Orken att bry mig, orken att ta mig upp ur sänge imorgon.
Så jävla sorgigt är vad det är , eller kalla det tragistk om du vill (det är vad jag hade gjort).
Vad jag kallar resten vet jag inte, men det är åt helvete alltihop, så det kanske är vad jag skulle kalla det.
Hjälp!
Inatt är lustgasen min kemiska vän. Inte för att den hjälper länge men man blir ”tok i huvet” och avslappnad.
Det är ingen långsiktig lösning men det är skönt. Det är snart dags för ”Mirtan” för jag pallar inte mer inatt. Tror jag hystar i mig några ”Ata” också faktiskt bara för säkerhets skull.
Jag har svårt att somna och får ångest bara av tanken på att jag ska gå och lägga mig för att sova. Dessa tabletter är min räddning för att slippa oron för att inte somna.
Faktum är att de senaste kvällarna har jag tömt 10-20 patroner lustgas bara för att kunna slappna av. Jag vet inte om det gör någon skillnad men de ger som sagt ett ganska bra rus.
Nu förbannar jag mig själv för att ha skrivit så mycket och länge att jag börjat tänka, tänka är aldrig bra när ångesten vilar på axlarna. Jag borde dessutom följt mitt eget råd att stänga av mobiltelefonen efter klockan nio. Varför är jag så jävla dum i huvudet?
Nu snortar jag några Lyrica, sväljer resten av tabletterna och sveper ett glas. Go’natt! (…för alltid?)
Nu har jag tagit en paus från allt ett tag. Förra veckan hade jag telefon urdragen, mobil avstängd och var aldrig inloggad någonstans på nätet.
Fy fan vad skönt det var att slippa allt, slippa bry sig. Folk kunde ringa men jag slapp höra det. Folk kunde messa men jag fick inte messen. Jag var helt avstängd från omvärlden och kunde lugnt och tryggt fokusera på mig själv och mitt eget.
Jag mådde dock jävligt dåligt, det har jag gjort i några veckor nu. Ångesten har kastat sig över mig så fort tanken slår mig att det är dags att lämna jobbet. Förmodligen är det ensamheten och tristessen som är värst men det vilar en ångest långt där bakom hela tiden som jag inte kan identifiera.
Jag var hos läkaren i torsdags och berättade om mina upplevelser. Han skrev ut Lyrica till mig mot ångesten. Jag tar den två gånger om dagen och det hjälper faktiskt, en del i alla fall.
Ikväll var det dock värre och ångesten sa åter igen till mig att den behövde bedövas med alkohol så det blev en sväng förbi ”närlivset” på vägen hem.
HELVETE! Jag vill bli kvitt denna jävla ångest så jag kan ge fan i alkoholen. Den tar över varenda jävla eftermiddag och kräver mig på både det ena och det andra. Satan, ibland vill jag bara dö!
Igårkväll var också en kväll jag helst vill glömma. Jag gick på småspik här hemma, kunde inte få ro och kunde inte vifta bort ångest-helvetet. Den äter mig levande och jag bara viker mig och gör vad jag kan för att stilla den. Fy fan, jag snortade till och med Lyrica igår, men vad fan hjälpte det. Ett tjog Atarax, Mirtazapin och några Lyrica till hjälpte mig sedan att somna i alla fall.
FUCK IT! Snart skiter jag i alltihop och sväljer allt jag har i tablett-väg tillsammans med ”en stor sprit”. Sedan tar jag bilen, trampar gasen i botten och släpper ratten. Rädda mig den som kan, jag skiter i vilket.
This feeling i feel is so fucking real so I have to take this in english.
To switch language makes the distance feel a little bit more far than in swedish.
I Lo*e You, Wer***a!
I can’t listen to some songs without thinking about You, I can’t look at other girls without thinking about You and when I’m thinking about You I feel how much I lo*e You.
Enough said…here’s the song…
Det kanske berör någon och jag tänker på ”henne” oavsett vad för låt som jag hör så denna är till ”henne”.
Ska jag vänta tills ångesten kommer krypande imorgon och riskera att det inte alls blir av. ELLER, ska jag vänta två timmar tills jag har tillgång till reserver som ger tillgång till ”medicin” och därefter skita i hela morgondagen?
Vad hade du val? Den lätta vägen ut eller den smärtsamma. Du lever bara en gång så varför bry sig om vad andra har skrivit? Du behöver inte göra det för det är du själv som bestämmer om ditt eget liv. Det är bara din egen verklighet som räknas för dig själv, vad andra säger är oväsentligt.
Så, vad händer nu, ska jag bara sitta här och vänta eller ska jag bara göra det jobbigt och svårt.
Jag vill tänka; ”Ta inte livet på för stort allvar, det kommer sluta med att du dör i alla fall”.
Tiden läker alla sår men vem ska behandla såren under tiden när de varar och skaver?
Jag orkar snart inte bry mig längre.
I am dangerous
’cause I’m ridiculous
and it seems to me
that I’m a threath to the
whole society
’cause I ain’t got no dignity
so if you want respect from me
-well, have it for free
i’ts worth nothing to me
an in your eyes I see
it’s something else you seek
-it’s fear that you wanna see
but I ain’t too proud to bow
I ain’t too proud to kneel
I ain’t too proud for any gesture
that is meaningless to me
I ain’t too proud to beg
I ain’t too proud to run
’cause I don’t want respect
I’d much rather have fun
Det är alltid samma visa; Det är jag som gör fel, Det är jag som säger fel saker, Det är jag som gör fel val, Det är alltid jag som blir arg.
Fuck it! Det är som jag säger och har sagt flera gånger; Jag förtjänar inte kärlek och jag förtjänar inte omtanke. Det enda rätta för mig är ett liv i ensamhet och jag funderar på att skita i allting nu faktiskt, råna en bank och köpa sprit för varenda krona och sedan aldrig vara nykter mer.
Vad är det för mening att leva när man aldrig någonsin kommer få uppleva riktig kärlek igen? Vad är det för mening med att leva när alla omkring dig tycker illa om dig?
Ge mig en hållbar anledning till varför jag inte bara ska kasta in handduken och bara skita i alltihopa med stort A.
Känner du någon jag kan köpa en pistol av?
