Jag gjorde en jävligt dum grej igår. Jag drack öl och satte mig med Facebook, det var dumt.
Grejen var att jag kollade upp vissa profiler som jag inte bör veta något om.
Det slutade med ett fett snitt i underarmen. Utan alkohol hade det här aldrig hänt. Nu kan jag inte göra underarmstatueringen förrän typ februari 2014.
Satan, helvetes, jävla, skit!
Med uppmuntran från ”D” så känner jag att en lägesrapport är på plats.
Medicinen fungerar bra, Seroquelen hjälper mot svackorna. Den gör dessutom topparna mindre vilket inte alltid är så kul. Jag känner att jag inte blir berörd av varken negativa eller positiva saker, men det får jag leva med. Så länge jag slipper de depressiva perioderna så är jag nöjd.
Under hösten var det lite svängigt vilket innebar att min läkare höjde dosen Seroquel, nu tar jag 450 mg per dag.
Lyrican är också min stora vän, utan den hade jag inte tagit mig igenom dagarna.
Alkoholen då? Med risk för att göra mamma ledsen så har jag haft ett par återfall senaste månaden. Men nu har jag tagit tag lite i mitt sociala liv, gått med på Facebook och blivit medlem på ett gym. Det ska förhoppningsvis göra tristessen och de ångestfyllda kvällarna färre. Jag har bestämt mig för att hänga på gymmet istället för att sitta hemma och deppa. Det är bra både för min fysik och mitt psyke.
Det rullar på, skriv gärna en kommentar, egna reflektioner, tips på bloggar.
Jag har hittat några guld-bloggar om bipolaritet och andra diagnoser som hjälper att läsa, man känner sig mindre ensam. Jag återkommer med länkar senare.
Nej, för det gör jag inte heller.
Det är inte bra fast att vill att det ska vara det.
Jag har inte skrivit på ett tag nu och det beror på att jag för tillfället mår relativt bra.
Bra kanske är att ta i egentligen för jag har fortfarande dagar då jag knappt orkar gå ur sängen på grund av ångest. Låt oss säga att jag mår okej.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva nu, ville bara ge en liten lägesrapport.
Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden annars kommer ångesten. Det är konstigt, så fort jag inte har något i händerna väller den över mig på en sekund.
Jag orkar fan inte hålla på hela tiden, så mycket finns det liksom inte att göra. Blir förbannad på min hjärna, varför kan den inte bara lägga av att tänka fel tankar. Det räcker med ett ljud så är de där, tankarna som får ångesten att skena.
Jag har inte energi till att konstant fixa med något, jag måste väl för helvete få vila någon gång, men det går inte för då slår den mig rakt i ansiktet.
Pallar fan inte längre, nu har jag kämpat i en vecka för fan, det går inte längre, jag måste ha något.
Fuck it All! Jag tog mig ett återfall igår och jag fortsätter idag. Jag pallar inte med all ångest som midsommar drog med sig. Jag föll för frestelsen att skita i Antabusen igår och fortsätter med fördärvet idag.
Skål, motherfuckers! Fuck it All!
Jag har haft sån satans ångest hela veckan och ingenting hjälper. Jag knaprar lyrica idag och det ger ett hyfsat dis i huvudet. Ångest.
Det är inte bra men det är det enda som hjälper. Den där satans Alimemazinen och Lergiganen blir jag bara trött av och det är ju inte kul om man vill vara vaken. Fast det är lika bra att sova kanske, då slipper jag ju tänka. Ångest.
Midsommar imorgon och jag har inte lust att vara någonstans. Jag har fått tre inbjudningar till fest men eftersom jag inte kan dricka kommer det bara bli satans jobbigt och det pallar jag inte. Ångest. Jag var på personalfest igår och det var sex tuffa timmar omgiven av berusade människor som bara svamlade, jag hade ingenting att säga. Fy fan, säger jag!
Ikväll ska jag se hur långt upp i det blå Lyrican kan ta mig, vi ses på andra sidan. Ångest.
Jag grät när jag pratade med mamma i telefon
Sa att jag kände mig så djävla ond
Hon sa ”Du är mycket, men du är inte ond, du har
bara vant dig vid att göra fel”
”Regn faller” -- Lasse Lindh
Idag är det tre dagar sedan jag tog min Antabus-dos.
Det här är sviterna av Antabus och intag av alkohol.
Tre dagar utan och fyra 3,5:or, fan vad tråkigt.
I övrigt känner jag ingenting förutom hetta i ansiktet.
En tjej jag mötte för ett tag sedan och det klickade mellan oss direkt. Situationen gjorde dock att det var omöjligt och förbjudet att inleda en relation som var mer än vänskaplig. Jag har dock funderat kring möjligheten att det skulle bli något mellan oss. Det har pirrat till i mig varje gång vi mötts. Idag mötte jag henne dock tillsammans med något och dess förlängning som bara säger ”Nej”, så nu lägger jag de tankarna åt sidan, skönt, jag vet inte. Hon är härlig att umgås med men chansen kommer aldrig komma igen som det känns nu, och det går inte.
Jag har haft kontakt med en tjej som har en fantastisk persona. Det är lätt att prata med henne och vi är överens om det mesta. Hon har två barn vilket skapar lite kaos i mitt huvud och jag vet inte om jag vill inleda någon kärleksrelation med henne. Jag vet visserligen inte om det är vad hon är ute efter eller om det bara är vänskap hon vill ha. Idag fick jag dessutom reda på att hon inte kan få fler barn, jag vill ju ha barn så det är ju galet. Hon är ju ändå härlig och speciell, så jag vet inte om jag ska låta det gå längre. Det talas om att vi ska träffas på söndag och sticka ut på picknick. Ska jag stoppa det måste jag göra det nu, men jag är för svag.
Mina tankar kretsar mycket kring om jag redo över huvud taget. Är jag stark nog att inleda en relation, stundtals känns det som jag borde skita i det och vänta samtidigt som jag mår jävligt bra när jag har någon att bry mig om och som bryr sig om mig.
Det här blev ett komplicerat inlägg, många tankar och känslor, just nu kommer jag inte längre. Någon som har några tankar kring vad jag just skrivit?