Det kanske berör någon och jag tänker på ”henne” oavsett vad för låt som jag hör så denna är till ”henne”.

Ska jag vänta tills ångesten kommer krypande imorgon och riskera att det inte alls blir av. ELLER, ska jag vänta två timmar tills jag har tillgång till reserver som ger tillgång till ”medicin” och därefter skita i hela morgondagen?

Vad hade du valt? Den lätta vägen ut eller den smärtsamma. Du lever bara en gång så varför bry sig om vad andra har skrivit? Du behöver inte göra det för det är du själv som bestämmer om ditt eget liv. Det är bara din egen verklighet som räknas för dig själv, vad andra säger är oväsentligt.

Så, vad händer nu, ska jag bara sitta här och vänta eller ska jag bara göra det jobbigt och svårt.

Jag vill tänka; ”Ta inte livet på för stort allvar, det kommer sluta med att du dör i alla fall”.

Tiden läker alla sår men vem ska behandla såren under tiden när de varar och skaver?

Jag orkar snart inte bry mig längre.

I am dangerous
’cause I’m ridiculous
and it seems to me
that I’m a threath to the
whole society
’cause I ain’t got no dignity
so if you want respect from me
-well, have it for free
i’ts worth nothing to me
an in your eyes I see
it’s something else you seek
-it’s fear that you wanna see

but I ain’t too proud to bow
I ain’t too proud to kneel
I ain’t too proud for any gesture
that is meaningless to me
I ain’t too proud to beg
I ain’t too proud to run
’cause I don’t want respect
I’d much rather have fun

Det är alltid samma visa; Det är jag som gör fel, Det är jag som säger fel saker, Det är jag som gör fel val, Det är alltid jag som blir arg.

Fuck it! Det är som jag säger och har sagt flera gånger; Jag förtjänar inte kärlek och jag förtjänar inte omtanke. Det enda rätta för mig är ett liv i ensamhet och jag funderar på att skita i allting nu faktiskt, råna en bank och köpa sprit för varenda krona och sedan aldrig vara nykter mer.

Vad är det för mening att leva när man aldrig någonsin kommer få uppleva riktig kärlek igen? Vad är det för mening med att leva när alla omkring dig tycker illa om dig?

Ge mig en hållbar anledning till varför jag inte bara ska kasta in handduken och bara skita i alltihopa med stort A.

Känner du någon jag kan köpa en pistol av?

Att det skulle göra så ont att höra den rösten. Den rösten som jag längtat efter men samtidigt varit rädd för.

Hon var rädd, jag var rädd. Jag ville spara mig tills vi står öga mot öga men hon ville prata ikväll tydligen.

Tankar som bubblar inom mig men jag inte vill att någon ska veta om är det hon som ska veta om mest. Det är hon som är orsaken till allt just nu, inte allt totalt, men en stor del till att jag är fruktansvärt nere i skiten igen. Min historia är inte vacker och det är jag själv som får skylla mig själv för det mesta för jag är en fruktansvärd person innerst inne. ”Rakt igenom ond”, sa någon bara här om dagen. Jag antar att min smärta lyste igenom på jobbet när folk pratade för mycket skit. Det brinner inom mig och det är lätt hänt att oskyldiga människor får en spottloska av lava på sig om de går för nära.

Nu kom jag av mig, jag vet inte vart jag var på väg men jag ska komma till saken i alla fall. Jag tänker bara på att det finns tre ord som jag var nära att säga men som jag aldrig sa. Nu när jag vet vad som hände är jag glad att jag aldrig sa dem. Men hade jag sagt dem så kanske det som hände sen aldrig hade hänt. Jag kan fortfarande säga dessa tre ord utan att ljuga men skulle det spela någon roll om jag sa dem?

Jag släppte fram mina känslor. Jag lät mig själv känna vad jag kände på riktigt, jag hade kunna göra vad som helst för henne just då, just där. Jag har fortfarande samma känslor inom mig men ingenstans att göra av dem. De är meningslösa.

Nu hade jag något bra att skriva men jag kom av mig. Jag känner fortfarande samma sak, men jag har ingenstans att göra av mina känslor. Varför inte bara lägga sig ner och dö, varför inte bara ge upp?

Ingen vill ha mig, ingen kommer någonsin orka leva med mig så fort de sett monstret som döljer sig inom mig. Skillnaden mellan alla som har träffat mig är väl att ibland har monstret slagit utåt och ibland inåt, det vill säga slagit mig själv i huvudet och stoppat mig från att verkligen känna det jag gör.

Det här inlägget spårade ur fullständigt men det beror på att ”min egen medicin” har börjat verka och då blir ingen klok på någonting och jag själv slutar bry mig någonstans för 20 minuter sedan.

Fuck it! Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag kände. Nu spelar detta ingen roll för hon valde att spola ner allting in toaletten och sedan pissa på det.

Orkar inte mer, den som orkat läsa kanske fattar något, den som orkar bry sig kanske känner något. Nu skiter jag i det här för ikväll, imorgon kommer jag att vara bakis. Dra åt helvete!

Jag blir inte kvitt detta. Varje eftermiddag då arbetsdagen närmar sig slutet och känslan börjar komma av att det är dags att åka hem kommer ångesten krypande.

Det är samma sak varje dag. Tanken på att åka hem och göra ingenting och göra detta helt ensam är som en skärande kniv i mitt sinne.

I dag var det värre än på länge, vet inte vad som gjorde det men det var nästan outhärdligt. Jag satt i bilen och bara flämtade en lång stund innan jag vågade börja köra.

Det är i dessa stunder som minnena kommer tillbaka och plågar mig. De fladdrar förbi i mitt inre, veckor tillbaka, månader tillbaka, år tillbaka. Alla passerar de hjärtat och sätter igång smärtan. Smärtan som påminner mig om vad som egentligen hände och om vilken hemsk person jag kan vara. En så hemsk person att ”ingen” vill ha mig, att ”ingen” orkar leva tillsammans med mig.

Stunderna som ser ut så här får mig bara lust att försvinna och det är då jag tar till ”min egen medicin”. Det är riktigt dåligt men va fan ska jag göra när inget annat hjälper? Jag blir inte kvitt det galopperande hjärtat och de skärande tankarna på något annat sätt.

Dra åt helvete med alla läkare och andra ”kloka” människor som tror de vet hur det fungerar. De kommer aldrig veta hur det känns och det är väl för helvete det allting handlar om. Fuck off om du inte har en hållbar lösning!

Nu går jag in i mig själv, med andra ord; S-K-*-L!

Jag trodde jag hade gjort mig kvitt alla demoner.
Jag trodde jag var stark nog att börja om.
Jag trodde det fanns något att hämta där jag letade.

Jag kunde dock inte känna något, jag var helt oförmögen att känna.
Jag vet varför, jag vet vad det beror på, jag kan dock inte göra något åt det.

Då tog jag steget och bestämde mig för att konfrontera vad som gjort mig så ont.
Efter detta gjorde jag mig av med det som inte fick mig att känna något.

Nu sitter jag här och väntar på att få den sista domen.
Det är dags att tänka om, om jag ska göra det ska jag göra det nu.

Eller så väntar jag bara och ser vad som händer.

”Vi får se vad som händer”

You, who stole my solitude
and expelled me into this mood
Who permitted you to intrude
so unelegant and rude?

You, who haunt me all day long
Who make me write this song
of how you’ve done me wrong

You, who stole my solitude
The most precious thing I owned
I never will forgive you

You, who barricade my streets
Who leave me no retreat
Who haunt me in my sleep
and bitter what I eat

You, say, what did you expect?
For a person who’s infected
my association paths
(Did you expect a lovesong?)

You, who stole my solitude
The most precious thing I owned
I never will forgive you

(”You, who stole my solitude” -- The Ark, We Are The Ark, 2000)

As I live and breathe
You have killed me
You have killed me
Yes I walk around somehow
But you have killed me
You have killed me

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive You
Always I do forgive You.