Idag har varit en jävligt påfrestande dag. Jag har provocerat, jag har sagt ifrån och jag har blivit irriterad – och visat det.
Detta är min kryptonit och jag var helt slut när jag kom hem. Vad detta resulterar i vet nog de flesta som har följt den här jävla bloggen en stund.
Right down the drain!
Jag tog en extra Lyrica ampull när jag kom hem. Normalmängden är två på morgonen och en på eftermiddagen, men ikväll räckte inte detta.
Ska vi snacka medicin så höjde min läkare dosen av Lyrica den här veckan enligt ovan. Villkoret var att om jag inte mår bättre av det så blir det två morgon + två eftermiddag – det lutar åt att det blir så också. Då ligger jag ändå halvvägs till maxdosen.
Det skulle inte förvåna mig om det går åt helvete så det visar sig att det är lika bra att brassa på med maxdos. Hellre det än att fastna i alkoholhelvetet igen. Jag känner att jag är på väg tillbaka dit igen nämligen. Jag klarar mig inte annars, det är åt helvete med hela min tillvaro.
Fuck vad fjantigt kanske, skulle jag tömma en hel karta, eller vad? Kanske jag gör också, natten har inte ens börjat.
Jag fortsätter vandra i ett gränsland mellan att släppa in, kasta bort eller kasta in handduken.
Ikväll var det dags för riktiga mörka sidor att bli blottade och det kändes i hela kroppen. Nu vet jag inte vad som händer och det gör mig förvirrad och lite rädd. Uttrycket ”Vi hörs imorgon” kändes helt plötsligt som något som bara sades för att ha någonting att säga och för att det är något man säger.
Jag förstår om hon aldrig hör av sig mer eller ringer imorgon och säger att hon inte vill träffa mig mer. Jag skiter i varför så det behöver hon inte säga, jag vet ändå att den jag är skrämmer och det är inte många som kan ta mig för den jag är. Då vet hon ändå bara hälften av den komplexa historia som är jag.
Kanske tänker jag för mycket, kanske oroar jag mig för mycket för vad andra ska tycka. Jag säger till mig själv varje dag att sluta bry mig och att bara låta det vara som det är.
Hur jävla lätt är då det på en skala när jag inte vet var jag är eller vem jag är. När jag inte vet vad jag vågar känna och vad jag vågar tycka om situationen.
Jag säger det igen, eller skriver, det kanske hjälper om jag får läsa det några gånger;
Släpp taget, lev nu och sluta bry dig så jävla mycket om allt och alla omkring dig, Jesper!
Jag har börjat på ett nytt blad men jag har valt att fylla i de väsentliga delarna av mitt liv redan från början. Detta för att undvika otäcka upptäckter längre fram.
Det känns jävligt bra det här eftersom ledorden verkar vara ärlighet och full transparens redan från början. Nu kör jag bara på och jag tänker berätta varenda detalj även om det väcker obehag hos den motpart jag valt att bygga något nytt tillsammans med.
Fan vad allt det här lät vetenskapligt. Det är egentligen jävligt enkelt. Vet vi om vilka förutsättningar som finns från början så behöver ingen bli överraskad längre fram. Öppna kort helt enkelt. Jag skiter dessutom om hon väljer att lämna mig på grund av det hon får veta. Då vet jag i alla fall att det inte var rätt.
Över till något helt annat. Jag köpte The Arks nya album idag som för övrigt är helt fucking fantastiskt. Jag har alltid gillat The Ark för de gör låtar som berör och man känner igen sig i många av situationerna de tar upp.
En låt som jag direkt reagerade på från det nya albumet var den här, ”Stay With Me”. Den gav mig gåshud och tankarna började sväva iväg till ställen som jag trodde var borglömda för månader sedan.
Så jag ger er, och särskilda tankar till en speciell person som betytt jävligt mycket för mig och som alltid kommer ha en plats reserverad i mitt hjärta, du vet vem du är.
You will always be the one for me
even though I tried my best to hide it
when love was coming to an end
for everything I’ve failed to be
it’s time for me to make you understand
You tell me that it’s over
but I have to let you know
I’ll always be around
close to you
‘until the end of time
I’ll be true
there won’t be any doubt that I’ll be here
my ship will always sail somewhere near
I’ll see you when the seas are rolling in
I remember how it used to be
every day and every night together
It’s hard to leave it all behind
there’s so much more for you and me
if only I could make you change your mind
You tell me that it’s over
but I have to let you know
I’ll always be around
close to you
‘until the end of time
I’ll be true
there won’t be any doubt that I’ll be here my ship will always sail somewhere near
I’ll see you when the seas are rolling in
I believe
there’s a chance in a better tomorrow
that’s why I want you to know
I’ll always be around
close to you
‘until the end of time
I’ll be true
there won’t be any doubt that I’ll be here
my ship will always sail somewhere near
I’ll always be around
close to you
‘until the end of time
I’ll be true
there won’t be any doubt that I’ll be here
my ship will always sail somewhere near
I’ll see you when the seas are rolling in
(”I’ll always be around”, E-Type, Last Man Standing, 1998)
Nu när vårsolen börjar lysa och blommorna ploppar upp ur marken så kommer känslan tillbaka. Känslan av att vilja ha någon att dela allt det vackra med.
Nu när jag inte har det, jag vet varför och tänker på mina problem så väcker dessa känslor bara ångest, bara ångest.
Jag lever inte i denna värld just nu, jag tar ingenting på allvar för det blir lättast så. Jag känner en känsla av väntan men jag vet inte vad jag väntar på.
Kanske väntar jag på att må bra, kanske på att någon ska se mig eller kanske rent av på döden.
Jag vill bara att allt ska kännas 100, att allt ska klaffa och flyta på. Hur ofta blir det dock som man vill, det får man ju för fan se till själv. Grejen är den att jag inte orkar se till någonting just nu, jag vill bara vara. Bara vara med någon som bara kan vara med mig.
Dessa tankar gör att känslan kommer tillbaks igen.
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar
Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej
Det är så logiskt alla fattar utom du
Du har inte en aning
Att jag tänker på dig precis just nu
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Han har ett falskt leende
Jag har sett det
Hur har du undgått det alla de här åren Och jag har sett dina pupiller växer
När du är med mig
Du vet inte om det än
Det kommer att bli du och jag
Tillslut
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
(”Någon gång måste du bli själv” -- Säkert, Säkert!, 2010)
Varför fick jag inte dricka ur mitt glas, det slets ur min hand innan jag äns hann känna smaken av alkohol på min tunga?
De andra skrattar så de gråter men vad som rinner från mina ögon är tårar av smärta
Blodet rinner mellan gatstenarna, ner genom gatubrunnens galler, samma galler som fångade mina cigarettfimpar för bara en timme sedan. Jag rökte två cigaretter på raken, jag ville bort och snart är jag där.
Fläcken på min skjorta växer och min kropp domnar sakta bort.
Jag ser en skugga borta i gränden, jag ser det långa håret fladdra i vinden och hör skrattet eka mellan husen.
Det är det sista jag ser och det sista jag hör innan mina ögonlock faller för mina ögon.
Just nu känns allt stabilt, stabilt men inte bra. Jag mår bra men det känns inte som det är på riktigt. Det är därför jag inte vet om vad jag vill göra verkligen är något jag kan göra.
Jag vet vad jag vill göra men jag vet inte om jag kan göra det jag vill.
Jag skrev en textrad ikväll;
”Everything you say is a riddle and everything you do is a quest.”
Jag vill, jag vill, jag vill, men jag vet inte om jag vågar.
Jag vill bara få en signal på att det är okej. En signal som säger att mina känslor på något sätt är besvarande. Jag har nog redan sagt för mycket utan att få någonting tillbaka. Nu behöver jag bara en liten hint som får mig att våga göra det jag verkligen vill mest av allt just nu.
Det saknas något i mitt liv för att jag ska bli hel. Den delen är svår att hitta men jag vet var det finns en bit som går att fila till, bara båda vill.
