Det pågår ju en utredning kring mig och läkarna försöker sätta en diagnos på mig. Det har uteslutits ADD och ADHD men nu snackas det om att jag kan vara bipolär.
Jag träffade min läkare idag och det blev ett långt samtal där han läste frågor ur en bok som jag skulle ta ställning till. Det han fiskade efter var om jag är så kallat ”typ 2 bipolär”. Jag svarade på fågorna och han ska diskutera med sina läkarkollegor och psykologer, så jag får vänta.
Jag vet inte vad jag känner för det här riktigt, det är klart att det vore skönt att få förklaringar och i förlänglingen hjälp mot rätt saker. Samtidigt så känner man ju sig hur psykotisk och scitzofren som helst när de sitter där och förklarar hur man är och kan vara och vad det finns för symptom.
Ny medicin fick jag också, Seroquel, ett stämningsstabiliserande preparat. Bakslaget var att de inte hade det hemma på Apoteket, jag hade förväntat mig att kunna börja med det idag och känna på det över helgen men nu får jag vänta till på tisdag, fuck off! Jag hoppas dock att det ska hjälpa mot de här svängningarna och djupa dalarna jag kämpar med just nu. Är det någon som läser som har några erfarenheter av den här medicinen så får ni gärna kommentera.
När solen ger ångest då är det fan illa. Solen har skinit hela helgen och jag har vårkänslor. Dessa vårkänslor går dessvärre i klinch med tankar och andra känslor. Dessa andra känslor består mestadels av kärlek, eller snarare bristen på den.
Det är en blandning av saknad av ölen, alkoholen och kärleken samtidigt som solen sätter igång annan verksamhet i kroppen. Det är för jävligt, jag kan inte gå ut, då slänger sig ångesten över mig och jag kan inte andas. Vårluften är frisk och skön men när den inte når lungorna är den värdelös. Därför låser jag in mig för att slippa alla intryck som ändå bara skapar ångest.
Jag älskade våren förut, men nu hatar jag den, det kan lika gärna bli höst nu. Då stöter vi dock på ett annat problem, depressionen. Sommaren är bra på så vis, det är ett tillfälle att vila upp sig inför den stora stormen och mörkret som kommer krypandes framåt oktobers slut.
Fy fan, vad denna vår och sommar kommer bli ett helvete. Det kommer inte finnas utrymme att vila, ångesten kommer klänga på mig utan stopp. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, kan jag gömma mig någonstans, tror inte det.
Min läkare misstänker att jag kan ha någon form av bokstavskombinaton. Det pågår just nu en utredning gällande detta. Jag vet redan att jag lider av en bokstavskombination. Det är dock varken ADHD, ADD eller något annat av samma klass. Den bokstavskombo jag lider av skrivs LBWL och den är tusen gånger jävligare än någon av de förstnämnda.
Symptomen är ÅNGEST, ÅNGEST och ÅNGEST. En jävla massa ångest och inga mediciner verkar hjälpa.
LBWL är en djävulsk mix av känslor, händelser och upplevelser som skapar inbördeskrig mellan mina två hjärnhalvor. Förnuft, känsla, tankar, reaktioner allt slåss och det svider och gör ont i hela mig. Jag kan inte sova, jag kan inte vara vaken, jag fungerar inte som människa.
Jag orkar fan inte ens skriva om det, fuck it all!
Oj vad det är rörigt i huvudet just nu. Tankar, känslor och förnuft slåss så blodet stänker och världen blir röd.
Jag tänkte att jag kanske inte är den du helst av allt vill ha samtidigt som jag är det trots att jag vet att det aldrig kan fungera.
Men jag är nog lite grann en sån som du gillar ibland
Och jag erkänner att jag kan tänka mej det ibland
När hela världen står utanför, vem ska jag spela då?
Kommer du förstå?
När hela världen står utanför
Vem är jag för dej då?
Kommer du förstå?
Jag tänker att jag kan nån gång resa till dej, till ditt land
Och om du vill kan vi stanna inne hela dan bara vi två
Vi kan låtsas att jag är din man, sånt där som man gör då
Ikväll var det studentfest på gården. Solen sken, hög musik spelades och det skålades i öl.
Det hela fick mig att tänka på sommaren, att sitta ute och dricka kall öl. Jag får ju inte dricka längre, varken för farbror doktorn eller lagens långa arm. Det suger hästpung måste jag säga.
