Fuck it All! Jag tog mig ett återfall igår och jag fortsätter idag. Jag pallar inte med all ångest som midsommar drog med sig. Jag föll för frestelsen att skita i Antabusen igår och fortsätter med fördärvet idag.
Skål, motherfuckers! Fuck it All!
Jag har haft sån satans ångest hela veckan och ingenting hjälper. Jag knaprar lyrica idag och det ger ett hyfsat dis i huvudet. Ångest.
Det är inte bra men det är det enda som hjälper. Den där satans Alimemazinen och Lergiganen blir jag bara trött av och det är ju inte kul om man vill vara vaken. Fast det är lika bra att sova kanske, då slipper jag ju tänka. Ångest.
Midsommar imorgon och jag har inte lust att vara någonstans. Jag har fått tre inbjudningar till fest men eftersom jag inte kan dricka kommer det bara bli satans jobbigt och det pallar jag inte. Ångest. Jag var på personalfest igår och det var sex tuffa timmar omgiven av berusade människor som bara svamlade, jag hade ingenting att säga. Fy fan, säger jag!
Ikväll ska jag se hur långt upp i det blå Lyrican kan ta mig, vi ses på andra sidan. Ångest.
Jag grät när jag pratade med mamma i telefon
Sa att jag kände mig så djävla ond
Hon sa ”Du är mycket, men du är inte ond, du har
bara vant dig vid att göra fel”
”Regn faller” -- Lasse Lindh
Idag är det tre dagar sedan jag tog min Antabus-dos.
Det här är sviterna av Antabus och intag av alkohol.
Tre dagar utan och fyra 3,5:or, fan vad tråkigt.
I övrigt känner jag ingenting förutom hetta i ansiktet.
En tjej jag mötte för ett tag sedan och det klickade mellan oss direkt. Situationen gjorde dock att det var omöjligt och förbjudet att inleda en relation som var mer än vänskaplig. Jag har dock funderat kring möjligheten att det skulle bli något mellan oss. Det har pirrat till i mig varje gång vi mötts. Idag mötte jag henne dock tillsammans med något och dess förlängning som bara säger ”Nej”, så nu lägger jag de tankarna åt sidan, skönt, jag vet inte. Hon är härlig att umgås med men chansen kommer aldrig komma igen som det känns nu, och det går inte.
Jag har haft kontakt med en tjej som har en fantastisk persona. Det är lätt att prata med henne och vi är överens om det mesta. Hon har två barn vilket skapar lite kaos i mitt huvud och jag vet inte om jag vill inleda någon kärleksrelation med henne. Jag vet visserligen inte om det är vad hon är ute efter eller om det bara är vänskap hon vill ha. Idag fick jag dessutom reda på att hon inte kan få fler barn, jag vill ju ha barn så det är ju galet. Hon är ju ändå härlig och speciell, så jag vet inte om jag ska låta det gå längre. Det talas om att vi ska träffas på söndag och sticka ut på picknick. Ska jag stoppa det måste jag göra det nu, men jag är för svag.
Mina tankar kretsar mycket kring om jag redo över huvud taget. Är jag stark nog att inleda en relation, stundtals känns det som jag borde skita i det och vänta samtidigt som jag mår jävligt bra när jag har någon att bry mig om och som bryr sig om mig.
Det här blev ett komplicerat inlägg, många tankar och känslor, just nu kommer jag inte längre. Någon som har några tankar kring vad jag just skrivit?
Idag skulle jag varit på Valnötsträdet och tagit Antabus men jag sov till klockan tolv och det var för sent att gå dit om jag skulle hinna med bussen till jobbet. Jag funderade på att skita i att ta Antabus och kanske ta en liten fylla i helgen men jag ångrade mig och tog den. Jag sms:ade min terapeut och berättade att jag tog den hemma, frågan är om hon tror mig.
Det går inte att få ihop hur jag kunde ta Antabus hemma idag eftersom jag inte borde ha någon hemma eftersom jag skulle tagit en i måndags, jag tog ju dock ingen då. Frågan är om någon därför tror på att jag tog Antabus idag, ska bli spännande om någon räknar ut hur det ligger till. Jag har i alla fall gjort vad jag ska idag, skött mig för en gång skull.
Jag har funderat lite på vilka som läser denna högst personliga blogg, ingen kommenterar och jag får därför ingen bild av vilka ni är. Kan ni inte skriva en kort kommentar bara för att bekräfta att ni finns. Jag ser att jag har ett gäng besök varje dag men vet inte vilka ni läsare är. Jag menar inte att ni ska berätta exakt vilka ni är men skriv typ vad ni tycker är intressant, hur gamla ni är om ni är kille eller tjej, så jag får något hum. Okej?
Jag har börjat med en ny medicin så jag tänkte uppdatera er lite om vad jag proppar i mig för något.
Den nya medicinen heter Seroquel och är en stämningsstabiliserande medicin. Hur funkar den då? Jag tycker den fungerar bra faktiskt. Jag mår inte superbra men inte superdåligt heller, det är ett jämnt mående och det är ju precis det den är till för så allt är väl bra så långt då.
Min övriga medicinlista ser ut som följer;
Det är ganska soft tycker jag, det funkar bra…vet inte vad mer jag ska skriva.
Har någon några reflektioner?
Idag var det möte med Försäkringskassan, min arbetsgivare och min läkare. Det var en jävla pers kan jag säga, ingen kom egentligen överens och FK var givetvis tjurigast.
Vi diskuterade ju vad som kan göras för att jag så smidigt och på bästa sätt ska kunna komma tillbaka till mitt jobb och så småningom börja jobba 100% igen. Jag har jobbat 25% ett par månader nu och det har funkat bra. Min läkare hade nu bedömt att jag kan börja jobba 40% med start från förra måndagen. FK tyckte inte alls att det fungerade, eller rättare sagt, deras jävla system tillåter det inte. Jag skulle ändå bara få halv sjukpenning i så fall.
Så efter lite diskussion mellan alla parter kom vi fram till att jag ska gå ner på 25% igen och jobba så till och med den 28 augusti då det kan tänkas att jag går upp på 50% och utvärdera detta under 2-3 månader. Jag satt mest bara där och nickade och lät de andra bestämma, kändes bäst så eftersom jag ändå vill ta det så försiktigt som möjligt med arbetsbelastningen.
Nu är jag så jävla slut i huvudet så att jag pallar inte bry mig, det blir faktiskt ett svalt bad nu – med förbjuden dryck!