Inatt är lustgasen min kemiska vän. Inte för att den hjälper länge men man blir ”tok i huvet” och avslappnad.

Det är ingen långsiktig lösning men det är skönt. Det är snart dags för ”Mirtan” för jag pallar inte mer inatt. Tror jag hystar i mig några ”Ata” också faktiskt bara för säkerhets skull.

Jag har svårt att somna och får ångest bara av tanken på att jag ska gå och lägga mig för att sova. Dessa tabletter är min räddning för att slippa oron för att inte somna.

Faktum är att de senaste kvällarna har jag tömt 10-20 patroner lustgas bara för att kunna slappna av. Jag vet inte om det gör någon skillnad men de ger som sagt ett ganska bra rus.

Nu förbannar jag mig själv för att ha skrivit så mycket och länge att jag börjat tänka, tänka är aldrig bra när ångesten vilar på axlarna. Jag borde dessutom följt mitt eget råd att stänga av mobiltelefonen efter klockan nio. Varför är jag så jävla dum i huvudet?

Nu snortar jag några Lyrica, sväljer resten av tabletterna och sveper ett glas. Go’natt! (…för alltid?)

Ska jag vänta tills ångesten kommer krypande imorgon och riskera att det inte alls blir av. ELLER, ska jag vänta två timmar tills jag har tillgång till reserver som ger tillgång till ”medicin” och därefter skita i hela morgondagen?

Vad hade du valt? Den lätta vägen ut eller den smärtsamma. Du lever bara en gång så varför bry sig om vad andra har skrivit? Du behöver inte göra det för det är du själv som bestämmer om ditt eget liv. Det är bara din egen verklighet som räknas för dig själv, vad andra säger är oväsentligt.

Så, vad händer nu, ska jag bara sitta här och vänta eller ska jag bara göra det jobbigt och svårt.

Jag vill tänka; ”Ta inte livet på för stort allvar, det kommer sluta med att du dör i alla fall”.

Tiden läker alla sår men vem ska behandla såren under tiden när de varar och skaver?

Jag orkar snart inte bry mig längre.

Det är alltid samma visa; Det är jag som gör fel, Det är jag som säger fel saker, Det är jag som gör fel val, Det är alltid jag som blir arg.

Fuck it! Det är som jag säger och har sagt flera gånger; Jag förtjänar inte kärlek och jag förtjänar inte omtanke. Det enda rätta för mig är ett liv i ensamhet och jag funderar på att skita i allting nu faktiskt, råna en bank och köpa sprit för varenda krona och sedan aldrig vara nykter mer.

Vad är det för mening att leva när man aldrig någonsin kommer få uppleva riktig kärlek igen? Vad är det för mening med att leva när alla omkring dig tycker illa om dig?

Ge mig en hållbar anledning till varför jag inte bara ska kasta in handduken och bara skita i alltihopa med stort A.

Känner du någon jag kan köpa en pistol av?

Att det skulle göra så ont att höra den rösten. Den rösten som jag längtat efter men samtidigt varit rädd för.

Hon var rädd, jag var rädd. Jag ville spara mig tills vi står öga mot öga men hon ville prata ikväll tydligen.

Tankar som bubblar inom mig men jag inte vill att någon ska veta om är det hon som ska veta om mest. Det är hon som är orsaken till allt just nu, inte allt totalt, men en stor del till att jag är fruktansvärt nere i skiten igen. Min historia är inte vacker och det är jag själv som får skylla mig själv för det mesta för jag är en fruktansvärd person innerst inne. ”Rakt igenom ond”, sa någon bara här om dagen. Jag antar att min smärta lyste igenom på jobbet när folk pratade för mycket skit. Det brinner inom mig och det är lätt hänt att oskyldiga människor får en spottloska av lava på sig om de går för nära.

Nu kom jag av mig, jag vet inte vart jag var på väg men jag ska komma till saken i alla fall. Jag tänker bara på att det finns tre ord som jag var nära att säga men som jag aldrig sa. Nu när jag vet vad som hände är jag glad att jag aldrig sa dem. Men hade jag sagt dem så kanske det som hände sen aldrig hade hänt. Jag kan fortfarande säga dessa tre ord utan att ljuga men skulle det spela någon roll om jag sa dem?

Jag släppte fram mina känslor. Jag lät mig själv känna vad jag kände på riktigt, jag hade kunna göra vad som helst för henne just då, just där. Jag har fortfarande samma känslor inom mig men ingenstans att göra av dem. De är meningslösa.

Nu hade jag något bra att skriva men jag kom av mig. Jag känner fortfarande samma sak, men jag har ingenstans att göra av mina känslor. Varför inte bara lägga sig ner och dö, varför inte bara ge upp?

Ingen vill ha mig, ingen kommer någonsin orka leva med mig så fort de sett monstret som döljer sig inom mig. Skillnaden mellan alla som har träffat mig är väl att ibland har monstret slagit utåt och ibland inåt, det vill säga slagit mig själv i huvudet och stoppat mig från att verkligen känna det jag gör.

Det här inlägget spårade ur fullständigt men det beror på att ”min egen medicin” har börjat verka och då blir ingen klok på någonting och jag själv slutar bry mig någonstans för 20 minuter sedan.

Fuck it! Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag kände. Nu spelar detta ingen roll för hon valde att spola ner allting in toaletten och sedan pissa på det.

Orkar inte mer, den som orkat läsa kanske fattar något, den som orkar bry sig kanske känner något. Nu skiter jag i det här för ikväll, imorgon kommer jag att vara bakis. Dra åt helvete!

Det är tyvärr nu jag mår bra. Jag har tömt ett sex-pack och min sinnesstämning är som den borde vara hela tiden.

Jag är klarsynt, logisk och kan resonera om så bara med mig själv. Dock känns det som jag skulle kunna ta ”diskussionen” nu.

Det är tyvärr denna sinnesstämning som så många gånger har satt mig i situationer jag ”dagen efter” inte kan ta mig ur utan att blotta mig själv.

Bortsett från ovanstående så är detta stunden du ska fånga för att få höra sanningen. Det är nu du ska ställa frågor du vill ha svar på. Det är nu du ska ställa mig mot väggen, för jag har ingenting som backar mig.

Ge mig vad jag törstar efter, ge mig mer, ge mig mer…

Synden är ljuvast när syndaren står på knä. Det är där jag är nu. Ge mig ett sex-pack till och jag faller.