Idag var jag hos läkaren och vi bestämde, på min begäran, att jag ska gå upp i arbetstid till 75%. Dessutom ökade han på dosen Seroquel till 600 mg på grund av mina dippar i mellandagarna.

Det var inte mycket mer med det, jag var på jobbet strax före tio och jobbade sedan resten av dagen. Det var tufft för psyket och jag var alldeles matt när jag kom hem, men det blir förhoppningsvis bättre när jag har kommit in i det. Jag valde ju själv att gå upp i tid, så det ska bara funka.

Från och med nu jobbar jag 8.30 till 17.00 måndag, tisdag, torsdag och fredag. Onsdagen går till terapi, först grupp på förmiddagen och sedan individuell terapi på eftermiddagen, sedan är jag ledig. Jag tror det kommer funka bra även om det kanske tar några dagar innan jag vänjer mig.

Idag var jag dessutom uppe redan klockan sex, så det är inte konstigt att jag är trött nu. Nu ska jag bara slöa framför tvn resten av kvällen, blä på er!

Jag UNNAR mig lite glass ikväll.

Med uppmuntran från ”D” så känner jag att en lägesrapport är på plats.

Medicinen fungerar bra, Seroquelen hjälper mot svackorna. Den gör dessutom topparna mindre vilket inte alltid är så kul. Jag känner att jag inte blir berörd av varken negativa eller positiva saker, men det får jag leva med. Så länge jag slipper de depressiva perioderna så är jag nöjd.

Under hösten var det lite svängigt vilket innebar att min läkare höjde dosen Seroquel, nu tar jag 450 mg per dag.

Lyrican är också min stora vän, utan den hade jag inte tagit mig igenom dagarna.

Alkoholen då? Med risk för att göra mamma ledsen så har jag haft ett par återfall senaste månaden. Men nu har jag tagit tag lite i mitt sociala liv, gått med på Facebook och blivit medlem på ett gym. Det ska förhoppningsvis göra tristessen och de ångestfyllda kvällarna färre. Jag har bestämt mig för att hänga på gymmet istället för att sitta hemma och deppa. Det är bra både för min fysik och mitt psyke.

Det rullar på, skriv gärna en kommentar, egna reflektioner, tips på bloggar.

Jag har hittat några guld-bloggar om bipolaritet och andra diagnoser som hjälper att läsa, man känner sig mindre ensam. Jag återkommer med länkar senare.

Jag har inte skrivit på ett tag nu och det beror på att jag för tillfället mår relativt bra.

Bra kanske är att ta i egentligen för jag har fortfarande dagar då jag knappt orkar gå ur sängen på grund av ångest. Låt oss säga att jag mår okej.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva nu, ville bara ge en liten lägesrapport.

Idag skulle jag varit på Valnötsträdet och tagit Antabus men jag sov till klockan tolv och det var för sent att gå dit om jag skulle hinna med bussen till jobbet. Jag funderade på att skita i att ta Antabus och kanske ta en liten fylla i helgen men jag ångrade mig och tog den. Jag sms:ade min terapeut och berättade att jag tog den hemma, frågan är om hon tror mig.

Det går inte att få ihop hur jag kunde ta Antabus hemma idag eftersom jag inte borde ha någon hemma eftersom jag skulle tagit en i måndags, jag tog ju dock ingen då. Frågan är om någon därför tror på att jag tog Antabus idag, ska bli spännande om någon räknar ut hur det ligger till. Jag har i alla fall gjort vad jag ska idag, skött mig för en gång skull.

Jag har funderat lite på vilka som läser denna högst personliga blogg, ingen kommenterar och jag får därför ingen bild av vilka ni är. Kan ni inte skriva en kort kommentar bara för att bekräfta att ni finns. Jag ser att jag har ett gäng besök varje dag men vet inte vilka ni läsare är. Jag menar inte att ni ska berätta exakt vilka ni är men skriv typ vad ni tycker är intressant, hur gamla ni är om ni är kille eller tjej, så jag får något hum. Okej?