En tjej jag mötte för ett tag sedan och det klickade mellan oss direkt. Situationen gjorde dock att det var omöjligt och förbjudet att inleda en relation som var mer än vänskaplig. Jag har dock funderat kring möjligheten att det skulle bli något mellan oss. Det har pirrat till i mig varje gång vi mötts. Idag mötte jag henne dock tillsammans med något och dess förlängning som bara säger ”Nej”, så nu lägger jag de tankarna åt sidan, skönt, jag vet inte. Hon är härlig att umgås med men chansen kommer aldrig komma igen som det känns nu, och det går inte.
Jag har haft kontakt med en tjej som har en fantastisk persona. Det är lätt att prata med henne och vi är överens om det mesta. Hon har två barn vilket skapar lite kaos i mitt huvud och jag vet inte om jag vill inleda någon kärleksrelation med henne. Jag vet visserligen inte om det är vad hon är ute efter eller om det bara är vänskap hon vill ha. Idag fick jag dessutom reda på att hon inte kan få fler barn, jag vill ju ha barn så det är ju galet. Hon är ju ändå härlig och speciell, så jag vet inte om jag ska låta det gå längre. Det talas om att vi ska träffas på söndag och sticka ut på picknick. Ska jag stoppa det måste jag göra det nu, men jag är för svag.
Mina tankar kretsar mycket kring om jag redo över huvud taget. Är jag stark nog att inleda en relation, stundtals känns det som jag borde skita i det och vänta samtidigt som jag mår jävligt bra när jag har någon att bry mig om och som bryr sig om mig.
Det här blev ett komplicerat inlägg, många tankar och känslor, just nu kommer jag inte längre. Någon som har några tankar kring vad jag just skrivit?
Det pågår ju en utredning kring mig och läkarna försöker sätta en diagnos på mig. Det har uteslutits ADD och ADHD men nu snackas det om att jag kan vara bipolär.
Jag träffade min läkare idag och det blev ett långt samtal där han läste frågor ur en bok som jag skulle ta ställning till. Det han fiskade efter var om jag är så kallat ”typ 2 bipolär”. Jag svarade på fågorna och han ska diskutera med sina läkarkollegor och psykologer, så jag får vänta.
Jag vet inte vad jag känner för det här riktigt, det är klart att det vore skönt att få förklaringar och i förlänglingen hjälp mot rätt saker. Samtidigt så känner man ju sig hur psykotisk och scitzofren som helst när de sitter där och förklarar hur man är och kan vara och vad det finns för symptom.
Ny medicin fick jag också, Seroquel, ett stämningsstabiliserande preparat. Bakslaget var att de inte hade det hemma på Apoteket, jag hade förväntat mig att kunna börja med det idag och känna på det över helgen men nu får jag vänta till på tisdag, fuck off! Jag hoppas dock att det ska hjälpa mot de här svängningarna och djupa dalarna jag kämpar med just nu. Är det någon som läser som har några erfarenheter av den här medicinen så får ni gärna kommentera.
När solen ger ångest då är det fan illa. Solen har skinit hela helgen och jag har vårkänslor. Dessa vårkänslor går dessvärre i klinch med tankar och andra känslor. Dessa andra känslor består mestadels av kärlek, eller snarare bristen på den.
Det är en blandning av saknad av ölen, alkoholen och kärleken samtidigt som solen sätter igång annan verksamhet i kroppen. Det är för jävligt, jag kan inte gå ut, då slänger sig ångesten över mig och jag kan inte andas. Vårluften är frisk och skön men när den inte når lungorna är den värdelös. Därför låser jag in mig för att slippa alla intryck som ändå bara skapar ångest.
Jag älskade våren förut, men nu hatar jag den, det kan lika gärna bli höst nu. Då stöter vi dock på ett annat problem, depressionen. Sommaren är bra på så vis, det är ett tillfälle att vila upp sig inför den stora stormen och mörkret som kommer krypandes framåt oktobers slut.
Fy fan, vad denna vår och sommar kommer bli ett helvete. Det kommer inte finnas utrymme att vila, ångesten kommer klänga på mig utan stopp. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, kan jag gömma mig någonstans, tror inte det.
Jag fortsätter vandra i ett gränsland mellan att släppa in, kasta bort eller kasta in handduken.
Ikväll var det dags för riktiga mörka sidor att bli blottade och det kändes i hela kroppen. Nu vet jag inte vad som händer och det gör mig förvirrad och lite rädd. Uttrycket ”Vi hörs imorgon” kändes helt plötsligt som något som bara sades för att ha någonting att säga och för att det är något man säger.
Jag förstår om hon aldrig hör av sig mer eller ringer imorgon och säger att hon inte vill träffa mig mer. Jag skiter i varför så det behöver hon inte säga, jag vet ändå att den jag är skrämmer och det är inte många som kan ta mig för den jag är. Då vet hon ändå bara hälften av den komplexa historia som är jag.
Kanske tänker jag för mycket, kanske oroar jag mig för mycket för vad andra ska tycka. Jag säger till mig själv varje dag att sluta bry mig och att bara låta det vara som det är.
Hur jävla lätt är då det på en skala när jag inte vet var jag är eller vem jag är. När jag inte vet vad jag vågar känna och vad jag vågar tycka om situationen.
Jag säger det igen, eller skriver, det kanske hjälper om jag får läsa det några gånger;
Släpp taget, lev nu och sluta bry dig så jävla mycket om allt och alla omkring dig, Jesper!
Nu när vårsolen börjar lysa och blommorna ploppar upp ur marken så kommer känslan tillbaka. Känslan av att vilja ha någon att dela allt det vackra med.
Nu när jag inte har det, jag vet varför och tänker på mina problem så väcker dessa känslor bara ångest, bara ångest.
Jag lever inte i denna värld just nu, jag tar ingenting på allvar för det blir lättast så. Jag känner en känsla av väntan men jag vet inte vad jag väntar på.
Kanske väntar jag på att må bra, kanske på att någon ska se mig eller kanske rent av på döden.
Jag vill bara att allt ska kännas 100, att allt ska klaffa och flyta på. Hur ofta blir det dock som man vill, det får man ju för fan se till själv. Grejen är den att jag inte orkar se till någonting just nu, jag vill bara vara. Bara vara med någon som bara kan vara med mig.
Dessa tankar gör att känslan kommer tillbaks igen.
Just nu känns allt stabilt, stabilt men inte bra. Jag mår bra men det känns inte som det är på riktigt. Det är därför jag inte vet om vad jag vill göra verkligen är något jag kan göra.
Jag vet vad jag vill göra men jag vet inte om jag kan göra det jag vill.
Jag skrev en textrad ikväll;
”Everything you say is a riddle and everything you do is a quest.”
Jag vill, jag vill, jag vill, men jag vet inte om jag vågar.
Jag vill bara få en signal på att det är okej. En signal som säger att mina känslor på något sätt är besvarande. Jag har nog redan sagt för mycket utan att få någonting tillbaka. Nu behöver jag bara en liten hint som får mig att våga göra det jag verkligen vill mest av allt just nu.
Det saknas något i mitt liv för att jag ska bli hel. Den delen är svår att hitta men jag vet var det finns en bit som går att fila till, bara båda vill.
Nu har jag tagit en paus från allt ett tag. Förra veckan hade jag telefon urdragen, mobil avstängd och var aldrig inloggad någonstans på nätet.
Fy fan vad skönt det var att slippa allt, slippa bry sig. Folk kunde ringa men jag slapp höra det. Folk kunde messa men jag fick inte messen. Jag var helt avstängd från omvärlden och kunde lugnt och tryggt fokusera på mig själv och mitt eget.
Jag mådde dock jävligt dåligt, det har jag gjort i några veckor nu. Ångesten har kastat sig över mig så fort tanken slår mig att det är dags att lämna jobbet. Förmodligen är det ensamheten och tristessen som är värst men det vilar en ångest långt där bakom hela tiden som jag inte kan identifiera.
Jag var hos läkaren i torsdags och berättade om mina upplevelser. Han skrev ut Lyrica till mig mot ångesten. Jag tar den två gånger om dagen och det hjälper faktiskt, en del i alla fall.
Ikväll var det dock värre och ångesten sa åter igen till mig att den behövde bedövas med alkohol så det blev en sväng förbi ”närlivset” på vägen hem.
HELVETE! Jag vill bli kvitt denna jävla ångest så jag kan ge fan i alkoholen. Den tar över varenda jävla eftermiddag och kräver mig på både det ena och det andra. Satan, ibland vill jag bara dö!
Igårkväll var också en kväll jag helst vill glömma. Jag gick på småspik här hemma, kunde inte få ro och kunde inte vifta bort ångest-helvetet. Den äter mig levande och jag bara viker mig och gör vad jag kan för att stilla den. Fy fan, jag snortade till och med Lyrica igår, men vad fan hjälpte det. Ett tjog Atarax, Mirtazapin och några Lyrica till hjälpte mig sedan att somna i alla fall.
FUCK IT! Snart skiter jag i alltihop och sväljer allt jag har i tablett-väg tillsammans med ”en stor sprit”. Sedan tar jag bilen, trampar gasen i botten och släpper ratten. Rädda mig den som kan, jag skiter i vilket.
Och om ”DU” undrar, jag har passerat gränsen, där jag bryr mig om vad som har varit. Du behöver inte oroa dig, jag tänker inte skriva om dig, till dig eller om någonting som över huvud taget berör vad som har varit mer. Vill du ta kontakt med mig så gör du det men jag har inga planer på att försöka kontakta dig igen. Vad jag skriver nu är om vad som händer NU och har inget med det förflutna att göra, bara så du vet. Om du trots detta blir berörd av vad jag skriver så beror det på att du själv inte har lämnat ”historien om oss” bakom dig. Och det är mitt sista ord. Jag har raderat allt som har med dig att göra så jag kan inte höra av mig även om jag vill. Detta har varit smärtsamt för mig men det var ett måste. Vill du trots detta kontakta mig kan jag inte hindra dig.
Jag blir inte kvitt detta. Varje eftermiddag då arbetsdagen närmar sig slutet och känslan börjar komma av att det är dags att åka hem kommer ångesten krypande.
Det är samma sak varje dag. Tanken på att åka hem och göra ingenting och göra detta helt ensam är som en skärande kniv i mitt sinne.
I dag var det värre än på länge, vet inte vad som gjorde det men det var nästan outhärdligt. Jag satt i bilen och bara flämtade en lång stund innan jag vågade börja köra.
Det är i dessa stunder som minnena kommer tillbaka och plågar mig. De fladdrar förbi i mitt inre, veckor tillbaka, månader tillbaka, år tillbaka. Alla passerar de hjärtat och sätter igång smärtan. Smärtan som påminner mig om vad som egentligen hände och om vilken hemsk person jag kan vara. En så hemsk person att ”ingen” vill ha mig, att ”ingen” orkar leva tillsammans med mig.
Stunderna som ser ut så här får mig bara lust att försvinna och det är då jag tar till ”min egen medicin”. Det är riktigt dåligt men va fan ska jag göra när inget annat hjälper? Jag blir inte kvitt det galopperande hjärtat och de skärande tankarna på något annat sätt.
Dra åt helvete med alla läkare och andra ”kloka” människor som tror de vet hur det fungerar. De kommer aldrig veta hur det känns och det är väl för helvete det allting handlar om. Fuck off om du inte har en hållbar lösning!
Nu går jag in i mig själv, med andra ord; S-K-*-L!
Jag trodde jag hade gjort mig kvitt alla demoner.
Jag trodde jag var stark nog att börja om.
Jag trodde det fanns något att hämta där jag letade.
Jag kunde dock inte känna något, jag var helt oförmögen att känna.
Jag vet varför, jag vet vad det beror på, jag kan dock inte göra något åt det.
Då tog jag steget och bestämde mig för att konfrontera vad som gjort mig så ont.
Efter detta gjorde jag mig av med det som inte fick mig att känna något.
Nu sitter jag här och väntar på att få den sista domen.
Det är dags att tänka om, om jag ska göra det ska jag göra det nu.
