Idag är det tre dagar sedan jag tog min Antabus-dos.
Det här är sviterna av Antabus och intag av alkohol.
Tre dagar utan och fyra 3,5:or, fan vad tråkigt.
I övrigt känner jag ingenting förutom hetta i ansiktet.
En tjej jag mötte för ett tag sedan och det klickade mellan oss direkt. Situationen gjorde dock att det var omöjligt och förbjudet att inleda en relation som var mer än vänskaplig. Jag har dock funderat kring möjligheten att det skulle bli något mellan oss. Det har pirrat till i mig varje gång vi mötts. Idag mötte jag henne dock tillsammans med något och dess förlängning som bara säger ”Nej”, så nu lägger jag de tankarna åt sidan, skönt, jag vet inte. Hon är härlig att umgås med men chansen kommer aldrig komma igen som det känns nu, och det går inte.
Jag har haft kontakt med en tjej som har en fantastisk persona. Det är lätt att prata med henne och vi är överens om det mesta. Hon har två barn vilket skapar lite kaos i mitt huvud och jag vet inte om jag vill inleda någon kärleksrelation med henne. Jag vet visserligen inte om det är vad hon är ute efter eller om det bara är vänskap hon vill ha. Idag fick jag dessutom reda på att hon inte kan få fler barn, jag vill ju ha barn så det är ju galet. Hon är ju ändå härlig och speciell, så jag vet inte om jag ska låta det gå längre. Det talas om att vi ska träffas på söndag och sticka ut på picknick. Ska jag stoppa det måste jag göra det nu, men jag är för svag.
Mina tankar kretsar mycket kring om jag redo över huvud taget. Är jag stark nog att inleda en relation, stundtals känns det som jag borde skita i det och vänta samtidigt som jag mår jävligt bra när jag har någon att bry mig om och som bryr sig om mig.
Det här blev ett komplicerat inlägg, många tankar och känslor, just nu kommer jag inte längre. Någon som har några tankar kring vad jag just skrivit?
Idag skulle jag varit på Valnötsträdet och tagit Antabus men jag sov till klockan tolv och det var för sent att gå dit om jag skulle hinna med bussen till jobbet. Jag funderade på att skita i att ta Antabus och kanske ta en liten fylla i helgen men jag ångrade mig och tog den. Jag sms:ade min terapeut och berättade att jag tog den hemma, frågan är om hon tror mig.
Det går inte att få ihop hur jag kunde ta Antabus hemma idag eftersom jag inte borde ha någon hemma eftersom jag skulle tagit en i måndags, jag tog ju dock ingen då. Frågan är om någon därför tror på att jag tog Antabus idag, ska bli spännande om någon räknar ut hur det ligger till. Jag har i alla fall gjort vad jag ska idag, skött mig för en gång skull.
Jag har funderat lite på vilka som läser denna högst personliga blogg, ingen kommenterar och jag får därför ingen bild av vilka ni är. Kan ni inte skriva en kort kommentar bara för att bekräfta att ni finns. Jag ser att jag har ett gäng besök varje dag men vet inte vilka ni läsare är. Jag menar inte att ni ska berätta exakt vilka ni är men skriv typ vad ni tycker är intressant, hur gamla ni är om ni är kille eller tjej, så jag får något hum. Okej?
Jag har börjat med en ny medicin så jag tänkte uppdatera er lite om vad jag proppar i mig för något.
Den nya medicinen heter Seroquel och är en stämningsstabiliserande medicin. Hur funkar den då? Jag tycker den fungerar bra faktiskt. Jag mår inte superbra men inte superdåligt heller, det är ett jämnt mående och det är ju precis det den är till för så allt är väl bra så långt då.
Min övriga medicinlista ser ut som följer;
Det är ganska soft tycker jag, det funkar bra…vet inte vad mer jag ska skriva.
Har någon några reflektioner?
Idag var det möte med Försäkringskassan, min arbetsgivare och min läkare. Det var en jävla pers kan jag säga, ingen kom egentligen överens och FK var givetvis tjurigast.
Vi diskuterade ju vad som kan göras för att jag så smidigt och på bästa sätt ska kunna komma tillbaka till mitt jobb och så småningom börja jobba 100% igen. Jag har jobbat 25% ett par månader nu och det har funkat bra. Min läkare hade nu bedömt att jag kan börja jobba 40% med start från förra måndagen. FK tyckte inte alls att det fungerade, eller rättare sagt, deras jävla system tillåter det inte. Jag skulle ändå bara få halv sjukpenning i så fall.
Så efter lite diskussion mellan alla parter kom vi fram till att jag ska gå ner på 25% igen och jobba så till och med den 28 augusti då det kan tänkas att jag går upp på 50% och utvärdera detta under 2-3 månader. Jag satt mest bara där och nickade och lät de andra bestämma, kändes bäst så eftersom jag ändå vill ta det så försiktigt som möjligt med arbetsbelastningen.
Nu är jag så jävla slut i huvudet så att jag pallar inte bry mig, det blir faktiskt ett svalt bad nu – med förbjuden dryck!
Jag vill inte vara reserv längre, jag vill inte vara den som testas för att se om det känns okej för att sedan bli dissad för att tjejen återvänder till ”sin andra reservkille”. Ser jag ut som någon jävla provdocka eller dummy eller?
Fy fan säger jag, två gånger på raken har detta hänt nu och jag vill egentligen bara be vederbörande att dra åt självaste helvete. Nu senast visste jag ju så jävla väl vilka förutsättningarna var, jag ville visserligen aldrig att det skulle bli något, men det känns ändå jävligt att provas på det sättet. Det gör inget den här gången men det smärtar att veta att det blev precis som jag visste att det skulle bli, att allt bara var en test och att det fanns en plan B.
Men jag håller tyst, jag drar mig bara tillbaka i mitt elände och försöker glömma, försöker sluta blöda, låter smärtan ebba ut och sedan aldrig öppna den dörren igen, men ärren finns där och de kommer alltid vara ömma.
Någonting måste vara fel,
varit kär så många gånger,
men den har aldrig gått i lås.
”Varit Kär” -- Magnus Uggla
Trots att Antabusen inte gått ur kroppen släppte jag efter på begäret och drack jag öl igår. Jag satte mig i badet och väl där tog ångesten grepp om mig. Jag lämnade hastigt badet och preparerade en rakhyvel för ändamålet att släppa ut känslan.
Fy fan, vad kasst jag mådde, varenda ben i kroppen värkte det kring men den andra smärtan som jag själv åsamkade var jävligt skön. Jag bara satt där och lät blodet rinna och färga badvattnet rött, vackert!
Ångesten kom krypande och filmen Crazy Heart om den alkoholiserade countrymusikern Bad Blake förtydligade det sköna med att gå runt och vara småfull hela tiden.
Jag försökte bemästra ångesten och begäret, jag kastade i mig tre Alimemazin. När jag satt där och väntade på att medicinen skulle verka försökte jag komma på saker att aktivera mig med för att skingra tankarna. Det var hopplöst eftersom jag inte kände motivation eller ork till någonting.
Alimemazinen gjorde mig då till en zombie med ett enda begär, alkohol. Utan att tänka tog jag på mig mina jeans, stoppade nycklar och plånbok i fickan sedan var jag påväg. Jag bara gick, i öronen strömmade The Arks låt ”Let your body decide” vilket bara gjorde saken lättare eftersom det var precis det jag gjorde.
Nu ska jag hälla upp ett varmt bad och ta med mig mitt sexpack och bara sitta och stirra tills ölen är slut.
Fuck it all!
Det pågår ju en utredning kring mig och läkarna försöker sätta en diagnos på mig. Det har uteslutits ADD och ADHD men nu snackas det om att jag kan vara bipolär.
Jag träffade min läkare idag och det blev ett långt samtal där han läste frågor ur en bok som jag skulle ta ställning till. Det han fiskade efter var om jag är så kallat ”typ 2 bipolär”. Jag svarade på fågorna och han ska diskutera med sina läkarkollegor och psykologer, så jag får vänta.
Jag vet inte vad jag känner för det här riktigt, det är klart att det vore skönt att få förklaringar och i förlänglingen hjälp mot rätt saker. Samtidigt så känner man ju sig hur psykotisk och scitzofren som helst när de sitter där och förklarar hur man är och kan vara och vad det finns för symptom.
Ny medicin fick jag också, Seroquel, ett stämningsstabiliserande preparat. Bakslaget var att de inte hade det hemma på Apoteket, jag hade förväntat mig att kunna börja med det idag och känna på det över helgen men nu får jag vänta till på tisdag, fuck off! Jag hoppas dock att det ska hjälpa mot de här svängningarna och djupa dalarna jag kämpar med just nu. Är det någon som läser som har några erfarenheter av den här medicinen så får ni gärna kommentera.