När solen ger ångest då är det fan illa. Solen har skinit hela helgen och jag har vårkänslor. Dessa vårkänslor går dessvärre i klinch med tankar och andra känslor. Dessa andra känslor består mestadels av kärlek, eller snarare bristen på den.
Det är en blandning av saknad av ölen, alkoholen och kärleken samtidigt som solen sätter igång annan verksamhet i kroppen. Det är för jävligt, jag kan inte gå ut, då slänger sig ångesten över mig och jag kan inte andas. Vårluften är frisk och skön men när den inte når lungorna är den värdelös. Därför låser jag in mig för att slippa alla intryck som ändå bara skapar ångest.
Jag älskade våren förut, men nu hatar jag den, det kan lika gärna bli höst nu. Då stöter vi dock på ett annat problem, depressionen. Sommaren är bra på så vis, det är ett tillfälle att vila upp sig inför den stora stormen och mörkret som kommer krypandes framåt oktobers slut.
Fy fan, vad denna vår och sommar kommer bli ett helvete. Det kommer inte finnas utrymme att vila, ångesten kommer klänga på mig utan stopp. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, kan jag gömma mig någonstans, tror inte det.
Min läkare misstänker att jag kan ha någon form av bokstavskombinaton. Det pågår just nu en utredning gällande detta. Jag vet redan att jag lider av en bokstavskombination. Det är dock varken ADHD, ADD eller något annat av samma klass. Den bokstavskombo jag lider av skrivs LBWL och den är tusen gånger jävligare än någon av de förstnämnda.
Symptomen är ÅNGEST, ÅNGEST och ÅNGEST. En jävla massa ångest och inga mediciner verkar hjälpa.
LBWL är en djävulsk mix av känslor, händelser och upplevelser som skapar inbördeskrig mellan mina två hjärnhalvor. Förnuft, känsla, tankar, reaktioner allt slåss och det svider och gör ont i hela mig. Jag kan inte sova, jag kan inte vara vaken, jag fungerar inte som människa.
Jag orkar fan inte ens skriva om det, fuck it all!
Oj vad det är rörigt i huvudet just nu. Tankar, känslor och förnuft slåss så blodet stänker och världen blir röd.
Jag tänkte att jag kanske inte är den du helst av allt vill ha samtidigt som jag är det trots att jag vet att det aldrig kan fungera.
Men jag är nog lite grann en sån som du gillar ibland
Och jag erkänner att jag kan tänka mej det ibland
När hela världen står utanför, vem ska jag spela då?
Kommer du förstå?
När hela världen står utanför
Vem är jag för dej då?
Kommer du förstå?
Jag tänker att jag kan nån gång resa till dej, till ditt land
Och om du vill kan vi stanna inne hela dan bara vi två
Vi kan låtsas att jag är din man, sånt där som man gör då
Ikväll var det studentfest på gården. Solen sken, hög musik spelades och det skålades i öl.
Det hela fick mig att tänka på sommaren, att sitta ute och dricka kall öl. Jag får ju inte dricka längre, varken för farbror doktorn eller lagens långa arm. Det suger hästpung måste jag säga.
Kyrican är slut och jag har panik. Jag ringde Psykakuten me de hör de inte av sig förrän Apoteket var stängt. Nu är jag ett vrak.
Efter besöket hos mina föräldrar har jag i alla fall råd att hämta ut medicinen jag behöver men även, tyvärr, har jag köpt öl för hälften av pengarna.
Jag rasar mer och mer, snart ligger jag död.
Min kärlek har inte hört av sig och det gör ont- Hör hon inte av sig ikväll skiter jag i alltihop och slutar hoppas på att någon någonsin ska acceptera mig för den jag är.
Fuck it all! Pengarna ligger där tills imorgon, då måste jag ha medicin. Hur jag klarar mig tills dess vet endast ”Satan”.
Jag har tänkt länge på att berätta en viss sak för min kärlek. Det är inte lätt att köra den öppna och ärliga vägen alltid men eftersom vi börjat så kände jag att detta tvunget måste ut.
Den här videon förklarar mitt problem ganska bra.
Vad jag berättade var vilket monster jag kan bli och vad detta monster har gjort. Hur det togs emot vet jag inte än, det måste varit mycket att smälta. Vi får se imorgon om det fortfarande är vi eller om det bara är jag och ”mitt monster” som sitter här.
Stressen på jobbet är en stor orsak. Idag tog jag upp en grej på fredagsmötet som jag tror bara slog tillbaka mot mig fast att ingen sa något.
Grejen är väl att jag inte kan bete mig själv som jag kräver att andra ska bete sig. Egentligen borde jag bara hålla käften. Nu mår jag bara piss av att jag tog upp det även om jag tror att andra har tänkt samma sak. Varför kan jag inte bara hålla käften, helvete!
Vill någon säga något negativt om mig är det fritt fram men folk tänker inte så. Jag är jävligt frispråkig av mig och det verkar skrämma många men det är väl fan bättre att ventilera än att bygga upp spänning inombords och sedan explodera?
Fan, fan, fan,vad pissigt allting är just nu. Jag skulle bara vilja surra fast stenar vid fötterna och hoppa i vattnet nere i hamnen. Vad gör jag för nytta här? Jag irriterar folk, gör oväsen av mig och bara stör. Fuck, fuck!
Har typ en enda droppe ork kvar. Hur länge räcker den?
Igår var det Valborg och jag var på fest. Idag mår jag som jag förtjänar och jag vet så jävla väl varför.
Den kemi som pågår inuti kroppen när man dricker vet jag mer om än många andra. Det har att göra med mina problem och varför jag mår som jag mår. De flesta tar den bara när den kommer och förbannar alkoholen, jag förbannar mig själv.
Ångest och nedstämdhet är liksom ingen överraskning och den beror på kroppens tömning av serotonin som alkoholen i princip tar död på. Jag tänker på denna reaktion varje gång jag tänker tanken att dricka alkohol, ändå gör jag det.
Jag var bra kalas igår och idag är jag inte rolig på något sätt. Ändå sitter jag här och dövar min ångest med mera alkohol. Vilken jävla idiot jag är men jag vet i alla fall om det.
Pallar liksom inte stå emot trots effekterna och vetskapen om vetenskapen till varför man har ”dagen efter ångest”. Det är så jävla sjukt men ändå så logiskt, jag tror du fattar.
Jag kanske skulle tagit emot den hjälp som erbjöds mig men nu orkar jag inte mer…
